Vad menas med "levnadsberättelse"?
En persons levnadsberättelse används för att kunna ge personer en personcentrerad vård och omsorg. Personcentrerad omvårdnad innebär att personen, och inte sjukdomen, sätts i fokus och att vården och omsorgen tar utgångspunkt i personens upplevelse av sin verklighet.
Speciellt viktigt är en dokumenterad levnadsberättelse för personer med demenssjukdomar som behöver hjälp att minnas, för utan minnet, vem är personen egentligen då?
Här behöver vi runt den sjuke hjälpa personen! Detta gäller både anhöriga, vänner och personalen inom omsorgen.
Därför uppmuntras personen med demenssjukdom, ofta tillsammans med anhöriga, att berätta om sig själv och sitt liv för att underlätta förståelsen för personens livsmönster, värderingar och preferenser. Detta dokumenteras i form av en levnadsberättelse och sker oftast idag genom att fylla i en pappersmall som sen lämnas till personalen inom äldreomsorgen.
Hur används informationen?
Informationen i levnadsberättelsen ger en god bild av vem personen är och har varit.
Detta ger vård- och omsorgspersonalen en möjlighet att inta personens perspektiv, det vill säga få en förståelse för hur personen med demenssjukdom kan tänkas uppfatta världen och den specifika situationen. Det är väldigt viktig information i bemötandet.
Personens upplevelse av omgivningen och olika situationer kan förändras över tid. Det gör att informationen behövs kompletteras och uppdateras löpande, allteftersom livet framskrider och vara levande och uppdaterad information.
De flesta av landets demensboenden använder levnadsberättelserna som ett underlag i framtagandet av genomförandeplaner. Nästan var fjärde demensboende anger dock att det bara sker ibland, sällan eller till och med aldrig enligt information hos Socialstyrelsen.
Det är också vanligt att levnadsberättelsen används i det dagliga arbetet, till exempel i samtal med den enskilde. Många använder också levnadsberättelsen för att undvika svåra situationer som kan kopplas till beteendemässiga och psykiska symtom vid demens, det är det som förkortas ”BPSD”. Den kunskap om personen som levnadsberättelsen ger underlättar bemötandet, och kan bidra till att förhindra så kallade konfliktsituationer.
Två tredjedelar av demensboendena anger att levnadsberättelsen används i samband med introduktion av ordinarie personal. Det är något ovanligare att de används vid introduktion av extra personal, som till exempel timvikarier.
Levnadsberättelserna används i begränsad utsträckning i kontakter med andra vårdgivare, som till exempel akutmottagningar eller andra sjukhusverksamheter.
Ungefär hälften av demensboendena anger att de använder levnadsberättelserna vid andra tillfällen, till exempel i samband med vårdplanering.
Hittills sker det mesta på papper
Idag sker dokumentationen skriftligt på papper och lämnas till hemtjänsten, dagverksamheten eller till äldreboendet när personen flyttar in. Detta i en stressig situation i livet när personen flyttar hemifrån och lämnar sin maka/make och barnen (om det finns sådana) som redan då har mycket att att hjälpa till med och tänka på.
Informationen på pappret används sen när genomförandeplanen görs, aktiviteter planeras, miljöanpassningar görs.
Dokumentationen ligger sen till grund till hur hur miljön planeras kring den nyinflyttade, hur hen ska bli bemött, vilka aktiviteter som personalen ska hjälpa personen att göra.
Socialstyrelsen vill att alla har en levnadsberättelse
Socialstyrelsen anser att levnadsberättelsen är så viktig information att få in och har med det i sina Nationella riktlinjer. De har satt en indikator, ett mätvärde, på att över 98% av patienterna ska ha en dokumenterad levnadsberättelse. Detta både för personer som bor hemma och i särskilt boende.
De motiverar nivån på indikatorn att den dokumenterade levnadsberättelsen är ett centralt verktyg för att nå en personcentrerad omvårdnad. Och därför bör alla personer med demenssjukdom – både i ordinärt och särskilt boende – ha en sådan.
I undantagsfall kan en levnadsberättelse få saknas, till exempel när en person i ett sent stadium av demenssjukdomen precis har flyttat in på särskilt boende. Det kan också vara så att anhöriga saknas eller av någon anledning inte kan eller vill medverka. Detta motiverar varför målnivån är 98 % istället för 100 %.
I kvalitetsregistret ”SveDem” så har de moduler för särskilt boende respektive kommunal hemsjukvård med omsorgsinsatser. I de modulerna finns det dokumenterat om levnadsberättelsen är grunden för vårdens och omsorgens utformande. Underlaget är inte så stort då det 2018 var 1256 registrerade individer, men en bra indikator på vart som är praksis idag. Endast 76% har levnadsberättelsen som grund. Runt 1 av 4 som bor på särskilt boende har det inte.
I ordinärt boende är det ännu sämre. En enkät som Socialstyrelsen gjort 2017 så säjer 42% av utförarna att de aldrig hämtar in levnadsberättelsen. Här är det runt 2 av 3 som inte har någon.
Det finns en stor förbättringspotential!
Förbättra för personen, anhöriga och personal genom att göra på nya sätt
Digitalisering av levnadsberättelsen innebär delvis att tänka nytt och möjliggör att utveckla hela processen kring hur verksamheten jobbar med levnadsberättelsen och jobbar med personcentrerad omsorg. Det är inte bara en ”digital” levnadsberättelse.
Det finns kommuner som numera erbjuder sina medborgare att skriva levnadsberättelsen digitalt i en e-tjänst på deras hemsida. Sen används informationen och lagras digitalt verksamhetssystemet. Det är ett stort steg åt rätt riktning, det möjliggör att snabbt få in informationen och långsam postgång med papper behövs inte tas hänsyn till. Det blir lätt att läsa och kopiera informationen och återanvända den i genomförande planerna.
Digitalisera och utveckla användandet av levnadsberättelsen
En lösning som tar användningen av levnadsberättelsen ett stort steg vidare är verktyget MinMemoria ifrån företaget VilMer. Det möjliggör mycket mer än en bara en ”digital” levnadsberättelse. Här kan anhöriga eller personen själv få möjligheten att dokumentera levnadsberättelsen och helst görs av personen själv tidigt i sjukdomsförloppet. Informationen kan då följa personen och vara tillgänglig för hemtjänst, dagverksamhet, korttidsboende och särskilt boende. Alla får tillgång till samma information och det blir lätt att uppdatera och underhålla berättelsen, den blir levande.
Levnadsberättelsen kompletteras och uppdatera allteftersom och det som viktigt i personens liv lyfts fram. Fler anhöriga och vänner bidrar, bilder och filmer kan användas i omsorgen. Bilder som är ett väldigt bra sätt att minnas och samtala kring.
Informationen blir lättillgänglig för de som behöver den såsom arbetsterapeuter, omsorgspersonal och de behöver inte leta efter papper i brukarens rum eller inlåsta i ett kassaskåp.
Det går att kommunicera med anhöriga och visa vad sker på boendet och skicka meddelanden och bilder. Anhöriga kan skicka bilder och häsningar till sin kära och tillsammans kan nätverket runt personen vara levande.
Nyanställda och vikarier kan enkelt använda informationen för att lära känna personen som de ska vårda och ge omsorg till.
Det är ett sätt att involvera hela nätverket runt personen på helt nytt sätt.
Läs en historia om Mari Ann på demensboendet Hattstugan här som var först i Sverige att använda MinMemoria.
Exempel på digital levnadsberättelse
I en digital levnadsberättelse såsom MinMemoria är det lätt att få med det mest väsentliga i en persons liv och sen är det enkelt att uppdatera och lägga till nytt som kommer fram och är viktigt att känna till.
I verktyget finns personuppgifter, familj och vänner, information om personligheten, intressen och egenheter som är viktiga för personalen att känna till. Tillgång till berättelser, bilder och filmer. Det går även länka till musik på Spotify som personen tycker om att lyssna på, filmer i Televindu eller på Youtube.
Det ska vara lätt för personalen att ge omsorg och använda informationen som finns i livshistorien. Det skapar trygghet och glädje för alla inblandade.
5 anledningar att digitalisera levnadsberättelsen:
Här kommer 5 anledningar varför digitalisering av levnadsberättelsen är att föredra mot att hålla på med papper:
1. En levande levnadsberättelse. Mycket lättare att uppdatera och hålla aktuell och levande, vi kan involvera fler anhöriga som vill kan bidra och även ta del av levnadsberättelsen. Alla är vi någon livet ut.
2. Involvera anhöriga mer i omsorgen. Personalen kan skicka meddelande och bilder till och från anhöriga på ett säkert sätt. Även anhöriga och vänner kan skicka hälsningar med bilder och minnen till sin person som bor på äldreboendet. Bilder och information som sen kan användas så omsorgen blir ännu mer personanpassad.
3. Anhöriga får bättre insyn och förståelse hur deras kära har det i vardagen och personal får visa sitt fina arbete de gör. Det lugnar anhöriga och personalen blir sedda.
4. Bilder kan användas för att väcka minnen och skapa positiva samtal och minska oro.
Att sätta sig ner en stund och se på bilder tillsammans istället för att ge en ångestdämpande tablett har många fördelar.
5. Det blir lätt för nyanställda och vikarier att lära känna de boende då de enkelt kan läsa om vad som är viktigt för vad och en. Idag är detta en stor utmaning för tex sommarvikarier då de får en alldeles för dålig kännedom om personernas levnadshistorier när de ska hand om personerna.
Andra resurser
Kommunerna har också sina egna levnadsberättelsemallar och demensförbundet har en fin mall här med livhistorien. Det är ett bra exempel på vad som kan skrivas i en levnadsberättelse.
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter har tagit fram Livsboken som är likt levnadsberättelsen information där du som person talar om för andra hur du vill ha det när du inte längre kan förmedla dina tankar själv.
