Hoppa till innehåll
Hem » Blogg och nyheter » Levnadsberättelsen kan bli mer levande

Levnadsberättelsen kan bli mer levande

Bild på äldre kvinna som gillar välfärdsteknik

Vad menas med "levnadsberättelse"?

Levnadsberättelsen används för att kunna ge personer med demenssjukdom en personcentrerad vård och omsorg. Personcentrerad omvårdnad i sin tur innebär att personen, och inte dess sjukdom eller funktionsvariation, sätts i fokus och att vården och omsorgen tar utgångspunkt i personens upplevelse av sin verklighet.
Speciellt viktigt är en dokumenterad levnadsberättelse för personer med demenssjukdomar som behöver hjälp att minnas, för utan minnet, vem är personen egentligen då? Här behöver vi runt den sjuke hjälpa personen! Detta gäller både anhöriga, vänner och personalen inom omsorgen. 

I den personcentrerade vården och omsorgen uppmuntras därför personen med demenssjukdom, ibland tillsammans med anhöriga, att berätta om sig själv och sitt liv för att underlätta förståelsen för personens livsmönster, värderingar och preferenser. Detta dokumenteras i form av en levnadsberättelse eller livshistoria.

Hur används informationen?

Informationen i levnadsberättelsen ger en god bild av vem personen är och har varit.
Detta ger vård- och omsorgspersonalen en möjlighet att inta personens perspektiv, det vill säga få en 
förståelse för hur personen med demenssjukdom kan tänkas uppfatta världen och den specifika situationen. Detta hjälper till i bemötandet.
Personens upplevelse av världen och olika situationer kan förändras över tid. Det gör att informationen behövs kompletteras och uppdateras löpande, allteftersom livet framskrider och vara levande. 

De flesta av landets demensboenden använder levnadsberättelserna som ett underlag i framtagandet av genomförandeplaner. Nästan var fjärde demensboende anger dock att det bara sker ibland, sällan eller till och med aldrig.
Det är också vanligt att levnadsberättelsen används i det dagliga arbetet, till exempel i samtal med den enskilde. Många använder också levnadsberättelsen för att undvika svåra situationer som kan kopplas till beteendemässiga och psykiska symtom vid demens, det är det som förkortas ”BPSD”. Den kunskap om personen som levnadsberättelsen ger underlättar bemötandet, och kan bidra till att förhindra så kallade konfliktsituationer.
Två tredjedelar av demensboendena anger att levnadsberättelsen används i samband med introduktion av ordinarie personal. Det är något ovanligare att de används vid introduktion av extra personal, som till exempel timvikarier.
Levnadsberättelserna används i begränsad utsträckning i kontakter med andra vårdgivare, som till exempel akutmottagningar eller andra sjukhusverksamheter.
Ungefär hälften av demensboendena anger att de använder levnadsberättelserna vid andra tillfällen, till exempel i samband med vårdplanering.

Levnadsberättelsen användning vid demensboende

Hittills sker det mesta på papper

Idag sker dokumentationen skriftligt på papper och lämnas till hemtjänsten, dagverksamheten eller till äldreboendet när personen flyttar in. Detta i en stressig situation i livet när personen flyttar hemifrån och lämnar sin maka/make och barnen (om det finns sådana) som redan då har mycket att att hjälpa till med och tänka på. 

Informationen på pappret används sen när genomförandeplanen görs, aktiviteter planeras, miljöanpassningar görs.

Dokumentationen ligger sen  till grund till hur hur miljön planeras kring den nyinflyttade, hur hen ska bli bemött, vilka aktiviteter som personalen ska hjälpa personen att göra. 

Socialstyrelsen vill att alla har en levnadsberättelse

Socialstyrelsen anser att levnadsberättelsen är så viktig information att få in och har med det i sina Nationella riktlinjer. De har satt en indikator, ett mätvärde,  på att över 98% av patienterna ska ha en dokumenterad levnadsberättelse. Detta både för personer som bor hemma och i särskilt boende.
De motiverar nivån på indikatorn att den dokumenterade levnadsberättelsen är ett centralt verktyg för att nå en personcentrerad omvårdnad. Och därför bör alla personer med demenssjukdom – både i ordinärt och särskilt boende – ha en sådan. 

I undantagsfall kan en levnadsberättelse få saknas, till exempel när en person i ett sent stadium av demenssjukdomen precis har flyttat in på särskilt boende. Det kan också vara så att anhöriga saknas eller av någon anledning inte kan eller vill medverka. Detta motiverar varför målnivån är 98 % istället för 100 %. 

I kvalitetsregistret ”SveDem” så har de moduler för särskilt boende respektive kommunal hemsjukvård med omsorgsinsatser. I de modulerna finns det dokumenterat om levnadsberättelsen är g
runden för vårdens och omsorgens utformande. Underlaget är inte så stort då det 2018 var 1256 registrerade individer, men en bra indikator på vart som är praksis idag. Endast 76% har levnadsberättelsen som grund. Runt 1 av 4 som bor på särskilt boende har det inte.

I ordinärt boende är det ännu sämre. En enkät som socialstyrelsen gjort 2017 så säjer 42% av utförarna att de aldrig hämtar in levnadsberättelsen. Här är det runt 2 av 3 som inte har någon. 
Det finns en stor förbättringspotential! 

Levnadsberättelsen hämtas in

Förbättra för personen, anhöriga och personal genom att göra på nya sätt

Digitalisering av levnadsberättelsen innebär delvis att tänka nytt och möjliggör att utveckla hela processen kring hur verksamheten jobbar med levnadsberättelsen och jobbar med personcentrerad omsorg. Det är inte bara en ”digital” levnadsberättelse. 
Det finns kommuner som numera erbjuder sina medborgare att skriva levnadsberättelsen digitalt i en e-tjänst på deras hemsida. Sen används informationen och lagras i digitalt verksamhetssystemet. Det är ett stort steg åt rätt riktning, det möjliggör att snabbt få in informationen och långsam postgång med papper behövs inte tas hänsyn till. Det blir lätt att läsa och kopiera informationen och återanvända den i genomförande planer.

Digitalisera och utveckla användandet av levnadsberättelsen

En lösning som tar användningen av levnadsberättelsen ett steg vidare är verktyget MinMemoria ifrån företaget VilMer. Det möjliggör mycket mer än en bara en ”digital” levnadsberättelse. Här kan anhöriga eller personen själv få möjligheten att dokumentera levnadsberättelsen och helst görs av personen själv tidigt i sjukdomsförloppet. Informationen blir då tillgänglig för hemtjänst, dagverksamhet, korttidsboende och särskilt boende. Alla får tillgång till samma information.

Levnadsberättelsen kompletteras och uppdatera allteftersom och det som viktigt i personens liv lyfts fram. Fler anhöriga och vänner bidrar, bilder och filmer kan användas i omsorgen. Bilder som är ett väldigt bra sätt att minnas och samtala kring.
Informationen blir lättillgänglig för de som behöver den såsom arbetsterapeuter, omsorgspersonal och de behöver inte leta efter papper i brukarens rum eller inlåsta i ett kassaskåp.  

Det går att kommunicera med anhöriga och visa vad sker på boendet och skicka meddelanden och bilder. Anhöriga kan skicka bilder och häsningar till sin kära och tillsammans kan nätverket runt personen vara levande. 
Nyanställda och vikarier kan enkelt använda informationen för att lära känna personen som de ska vårda och ge omsorg till. 
Det är ett sätt att involvera hela nätverket runt personen på helt nytt sätt.

Läs en historia om Mari Ann på demensboendet Hattstugan här som var först i Sverige att använda MinMemoria.

Exempel på levnadsberättelse

minMemoria profil

I en digital levnadsberättelse är det lätt att få med det mest väsentliga i en persons liv och sen är det enkelt att uppdatera och lägga till nytt som kommer fram och är viktigt att känna till. 
I verktyget finns personuppgifter, familj och vänner, information om personlighten, intressen och egenheter som är viktiga för personalen att känna till. Tillgång till berättelser, bilder och filmer.  Det går även länka till musik på spotify som personen tycker om att lyssna på, filmer i Televindu eller på Youtube. 
Det ska vara lätt för personalen att ge omsorg och använda informationen som finns i livshistorien.Det skapar trygghet och glädje för alla inblandade. 
Detta är 5 bra anledningar varför en digitalisering av levnadsberättelsen är att föredra mot att hålla på med papper:

 

1. Alla anhöriga som vill kan bidra och ta del av levnadsberättelsen och därmed livet på boendet. Det blir en levande levnadsberättelse. Alla är vi någon livet ut. 
2. Personalen kan skicka meddelande och bilder till och från anhöriga på ett säkert sätt. Bilder och information som kan uppdatera levnadsberättelsen och som gör att omsorgen hela tiden kan bli ännu mer personanpassad.
3. Anhöriga får insyn om hur deras kära har det i vardagen och personal får visa sitt fina arbete de gör. Det lugnar anhöriga och personalen blir sedda,
4. Bilder kan användas för att väcka minnen och skapa positiva samtal och minska oro. Att sätta sig ner en stund och se på bilder tillsammans istället för att ge en ångestdämpande tablett har många fördelar.
5. Det blir lätt för nyanställda och vikarier att lära känna de boende då de enkelt kan läsa om vad som är viktigt för vad och en. Idag är detta en stor utmaning för tex sommarvikarier då de får en alldeles för dålig kännedom om personernas levnadshistorier när de ska hand om personerna. 

 

Andra resurser

Kommunerna har också sina egna levnadsberättelsemallar och demensförbundet har en fin mall här med livhistorien. Det är ett bra exempel på levnadsberättelse

Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter har tagit fram Livsboken som är likt levnadsberättelsen information där du som person talar om för andra hur  du vill ha det när du inte längre kan förmedla dina tankar. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.